Det här är epilogen/första kapitlet till Science fiction romanen Exodus. Den handlar om vännerna John och Mike som bor och verkar i San Fransisco. De kommer via sin vän, Samantha, tidsresor på spåren och mänskligheten prövas till det yttersta. Vem kan man lita på, vem bär ansvaret och hur förhålla sig till historien som plötsligt är din framtid... eller? 

Se, jag gör allting nytt

                                                                      Del 1 Exodus

 J a n n e M a n n i 

Anno Domini

Regnet var blötare än vad det borde varit. Molnen låg så lågt och stilla att det såg ut som om en onykter konstnär med flit förstört sin finaste målning av en storm, bara för att! Allt var så stilla, inga bilar hördes, ingen vind, inget prat, bara regnet. Det är surrealistiskt att befinna sig så nära storstaden men ändå känna sig nästan ensam, som om världens undergång behagade visa sitt fruktansvärda ansikte med enbart tystnad. "Lugnet innan stormen" kändes som en klar underdrift. Det strilade eller duggade, svårt att avgöra vilket för allt var så obehagligt tyst. Knappt så dropparna hördes mot plåttaket ovan dem. Stilla havets vindar var inte där i dag men det var värmen, den fuktiga hettan. Kylan som vanligtvis omgav en kändes inte alls. Inte i dag. Det var mitt på eftermiddagen och de stod i skydd under blecktaket på en övergiven kiosk.
"Vi måste ta ett beslut nu", sade den äldre av de två.
"Jag vet", sade den yngre.
En lång tystnad. Inga ljud, inga människor, ingenting förutom all fukt som visade upp hela sin stillsamma arsenal.
"Jag gör det om du gör det. Du vet, bästa vänner för evigt?" sade den äldre med ett försök till flin.
Den yngre sprack upp i ett leende, ett oerhört trött sådant men ändå ett leende.
"Ja, för fan. Vi måste, och måste vi så är jag glad att det är med dig."
Den äldre kramade om den yngre, länge, och de dunkade varandras ryggar tills det gjorde ont, tårar och vemod byttes ut mot skratt och adrenalin.
"Nu kör vi. Vi kan klara det!" peppade den yngre.
"Klart vi kan, men då får vi inte tveka", sade den äldre. "Och vi måste vara så fokuserade vi bara kan. Vi har bara en chans och ett andetag!"
"Jag vet", svarade den yngre.
Man kunde se hur han tänkte, tänkte djupt och noga.
"Har jag sett rätt så bör det funka, måste funka, men minns jag fel det lilla minsta, ja... "
"Jag vet", avbröt den äldre. "Jag vet."

Trädet

En novell jag skickade in till en tävling. Handlar om en ek över 1000 år. Spännande? O jaa! Inte många sidor långt, 22 korta kapitel, där vissa är en rad eller två. Älskar träd. Eken en favorit. 

"Jag undrar ofta hur livet kommer att bli. Skaparen har valt en plats åt mig och jag måste säga att jag är nöjd. Jag har vänner i hassel och björk, fröken mullvad och fåglar i mängder. Det är lövträd så långt ögat når och väldigt lugnt. Ibland sjunger vi i kör när andan och vinden faller på. Då spänner vi ut våra löv och vibrerar i tusentals olika toner. Det är mäktigt. Luften är klar och regnet välsignar oss med precision och en regelbundenhet som imponerar. Solen är ständigt vår värme och kraft. Jag har ingenting att klaga på. Livet är gott. Jag undrar vad den har mer att erbjuda?

Jag är en ek. Och som det verkar så kommer jag att bli en ståtlig en. Trots flera kalla vintrar växer jag rakt och rakryggat uppåt. Om livet är så välsignat som jag anar, så kommer jag vara ett viktigt träd med skugga och skydd åt många små liv, bo åt himlens fåglar och sedan får jag sprida mina egna små frön. Så dum och naiv jag var som ett ekollon! Trodde att det var livet! Att hänga där helt utan ansvar och mål. Nu vet jag bättre. Jag är vuxen nu och jag skall göra min plikt genom att vara ett stort och pålitligt träd. En ek för skogens alla vänner."

Ett gott land

Snart klar med en glad, humoristisk bok, om Johnny, Conny, Sonny och Ronny som försöker göra Gotland great again. Självständigt alltså. Går så där. Men här ett klipp från när de landat nere i Barcelona för att höra hur Katalanerna tänker om sin egen självständighetsiver...

"De var nere på Iberiska halvön på eftermiddagen, incheckade på hotellet till svensk middagstid och första mötet de hade lyckats få inbokat, skulle vara redan klockan nio efterföljande dag. De svidade om, gled ut i staden, hittade en lugn gata med en trevlig liten restaurang, beställde tapas och vin och gick igenom sina frågor ytterligare en gång. Ronny ansträngde sig till det yttersta att komma på något roligt om allt de såg och åt, eller var det bara en torr variant av Tourettes?

"Tapas Fågelberg, borde inte han gilla detta då enna? Hörde ni? De spelar mamas and the tapas? Går alla spanjorer och ollar varandra? Hola! Olla! Fattar ni? Fattar ni eller?"

Han skrattade högt åt sig själv, men Conny och Johnny hade redan utvecklat ett speciellt hörselskydd, som gjorde att de kunde sålla allt oviktigt han sade, men det var inget Ronny märkte av. Han var ju så rolig!"